.

tried to find myself again, but you know
life can be such a bitch sometimes.

ja det kan man verkligen säga, för alltid. och då menar jag tamejfan ALLTID så när jag får lite glädje och kan le för en jävla gångs skull, då ska det komma nåt nytt problem. Finns det inte ens en chans att ja kan få le, iaf en stund? det känns inte längre som att jag längtar speciellt mycket att åka till mitt hiding place..
ingenting känns bra längre. men jag får helt enkelt stå ut med skiten.
Det gör fan ont i hjärtat när jag tänker på hur jävla länge jag ska behöva vara ledsen..
Vicki, jag önskar så jävla mycket att jag kunde vrida tillbaka tiden, till den 29:e Juli och låt mig få göra det.
Låt mig få dig att lyssna på mina ord, varför stängde du inte av telefonen? varför gick du och träffade honom?
varför stannade du inte hos mig? så jag kunde få vakna upp av ditt jävla tjöt, istället för att din mamma ringde mig mitt
i natten och berättade såna hemska saker, att jag trodde jag drömde. Men reste på mig tog 5 steg rakt in på toan och ramlade ihop i en hög och bara skrek. Jag kunde inte ens tro mina egna öron när jag hörde vad jag skrek. Det var inte sant. Det var inte det. Jag drömde bara jag var så jävla säker på att det var en hemsk dröm. Men i vilket fall som helst så ringde jag Magnus som då åkte från majorna till kärra på 5 minuter. Jag försökte röka en cigg för att lugna nerverna. men det gick inte. Jag satte mig i bilen och skrek: KÖÖÖÖR! han körde så jävla fort va. tills vi äntligen var framme på sjukhuset. Där sprang vi in på akutmottagningen och jag skrek: har veronica andrén kommit in nyligen.
läkaren kollade på mig och sen ner i marken, jag tittade över hans axel och där stod hennes mamma och jag sprang till henne. När hon sa det hon sa, slutade mitt hjärta slå. Jag ville inte höra mer. Jag orkade inte mer så jag gick ut. Hittade Daniel sittandes utanför. jag satte mig på huk bredvid honom och utan att jag ens hann säga nåt slängde han sig i min famn. och vi satt så i en kvart, tjuga minuter. Klockan gick så långsamt den kvällen, men ändå så fort. Kändes som hela världen stog still och alla skrek: du kommer aldrig mer få se din bästa vän le, gråta, skratta, vara arg, känna hennes doft, kramar, närhet eller kärlek. Du kommer aldrig mer få höra hennes ljuvliga röst..

---

Stanna Jorden, jag vill kliva av !


tro det eller ej, men ibland känner jag din hand i min!